Ski og geni

Siden det nærmer seg Ski-VM i Oslo og det har vært alt for lite Northug-krangel på denne bloggen, tipses om og anbefales en noe annen type bok enn hva utrente øyne kanskje kunne forvente i Dekodets målområde.

Løypa suser da i retning den svenske idéhistorikeren Sverker Sörlins Kroppens geni - Marit, Petter og langrenn som lidenskap.

Vi snakker rett og slett om en perle av en bok som kan få kulturinteresserte til å få mer enn snev av sportsinteresse og sportsinteresserte til å snuse på annet enn snus.

Sörlin skriver boken med kropp og sjel, for ikke å si ånd og legeme. Som tidligere aktiv (han la opp i 1977 i favør av en akademisk karriere) utforsker han hvordan det trenes og tenkes langrenn i Norge i dag.

For ikke å si hvordan det bør trenes og tenkes.

Hvilke sosiale og kulturelle faktorer skaper gode skiløpere? Hvorfor er det så viktig å trene lenge og langsomt og ikke bare intervaller? Hvilke idéhistoriske perspektiver kan man anlegge på fenomenet langrenn? 

Og hvorfor er Trøndelag den del av universet som har frembrakt flest stjerner?

Spesielt er Sörlins fascinert av tanken på hvor fort det er mulig å gå på ski - og hvordan det føles når man gjør det. En av sluttscenene i boken er da også en "duell" med Northug.



Sørlin forteller om sin jakt etter svaret, om små norske og svenske lokalsamfunn, om politikk og historie, om glede og filosofi, om intervall- og fellesstart, om sine egne ungdomsopplevelser på ski.

Han oppsøker de norske landslagene og trener sammen med Bjørgen og Northug. Han utviser en sjelden blanding av lidenskap og lærdom, av nysgjerrighet og beundring, av distanse og deltagelse.

Ikke minst lar han seg ikke bedra av mediahysteriet rundt ... enkelte av løperne. Den Petter vi får møte er lavmælt og lun, ikke ulik trønderske skiløpere til alle tider.

Sørlin viser da også hvordan mediebildet endret seg etter det skandaløse OL-uttaket i 2006, og er blitt forsterket av seiersglede og skuffelser, av selvstendighet og dels selvironisk humor som mange journalister ikke klarer å forholde seg til på andre måter enn å skape "sensasjoner".

Følgende passus fra Sørlins blogg om den ydmyke Northug antyder noe av spennvidden i hans skrivning.

Jag skildrar Framverran i Kroppens geni. En underbar sluttning mot fjorden där man kunde stå på tunet nyårsnatten och se fyrverkerierna i Steinkjer en mil bort mot öster. Kanske en idealisk plats att bli skidåkare på. Så glest att man måste åka skidor till skolan, och nästan ingenting att göra på fritiden, utom att åka skidor förstås. Också en samstämmig bild av Petter Northug som en fin kille. Läser man intervjuer med honom från tonåren lägger man märke till hans ödmjukhet. Aldrig något skryt, ständigt ett gott ord för andra. Sedan blir han bäst av alla. Vintern 2006, när han sidsteppas inför Turin-OS, kan man se hur medierna börjar omvandlingen: till vilden, krigaren, busen, den storkäftade. När man är nära honom kan man knappt förstå hur det är möjligt. Han är lugnet själv, yttrar sig diplomatiskt och omtänksamt, oftast med ett gott ord för andra. Är han stor i käften är det skämt och med glimten i ögat (vilket medier ofta väljer att bortse från).

Og har ett og annet på hjertet overfor media.

All mediedramaturgi bygger på konflikt. Finns inte konflikten måste den uppfinnas. Därför kommer vi att fortsätta att uppleva Northug i ständigt nya konflikter, fler och större än de egentligen är. Det är själva definitionen på en stjärna. Den döljer sanningen. Man tänker på det gamla ordet: Ecce homo. Se människan. Pontius Pilatus ord till den hånande hopen när han framvisar den törnkrönte Kristus inför korsfästelsen. Ibland tänker jag på Northug så: som frälsaren/upprorsmakaren. Samtidigt hyllad och hatad. Men som människa stilla, mild och med få och enkla ord: följ mig. Den som lever genom sina handlingar. Ungefär som föregångaren från Nasaret, bibelns Framverran. Som fick Jerusalem och Rom att rista i sina grundvalar.

Siste sammenligning kan utvilsomt oppfattes som noe drøy, men det er altså en metafor, ikke metafysikk.

I det minste viser det en forfatter som ikke har laget vanlig dusinvare av en sportsbok. Klar pallplass.